Kommer du ihåg när vi satt i taxibilen i Mumbai och väntade på att ljuset skulle slå om till grönt? När en brändskadad pojke kom fram till din ruta och bad om pengar. Kommer du ihåg hur jag sa till dig att ignorera honom. Hur jag la min hand över din för att hindra dig från att leta i din väska efter mynt. Kommer du ihåg hur bilen startade och vi körde iväg. Hur arg du var över att jag hade gjort så. Och jag förklarade att någon hade bränt honom med flit för att få folk att ge mer pengar och att inget av pengarna skulle gå till honom. Jag trodde då att jag skulle få en vidare utskällning av dig men istället la du ansiktet i dina händer och började gråta. Kommer du ihåg?
Tiden har verkligen flygit förbi! Snart har jag varit i Thailand i tre månader och det känns helt orealistiskt. Dels känns det som om jag har varit här så mycket längre, saker jag har upplevt och varit med om, hur kan de rymmas i ett tidsspann av bara tre månader, Det borde vara tre år! Samtidigt som det känns som om jag kom för tre veckor sedan.
Snart har jag gjort halva min volontärstid här. Bara tanken på att åka tillbaka ger mig hjärtklappning. Jag vill inte åka härifrån. Visst saknar jag Sverige, familjen, vännerna och maten. Men jag saknar inte hur alla därhemma tar sin frihet och rättigheter för givet. Konsumtionshetsen som sker i Sverige får det att vända sig i min mage. Speciellet när jag har sett hur lite andra människor klarar sig på. Jag mår också dåligt när jag tänker på hur jag levde mitt liv i Sverige. Hur jag kunde ha på min dator en hel helg utan att det berörde mig. Eller hur jag ibland diskade under rinnande vatten. Hur tänkte jag då? Jag trodde jordens resurser räckte gott och blev över. Men så är inte fallet. Hela världen hänger ihop och om inte vi i västvärlden vaknar upp och tar vårt ansvar snart kommer det att sluta mycket illa för alla.
Jag är så otroligt glad att jag fick chansen att komma hit. Jag trodde att det var jag som skulle undervisa människorna här, men jag hade aldrig räknat med att det skulle vara jag som var den som fick så mycket ny kunskap.
A wise woman who was traveling in the mountains found a precious stone in a stream.
The next day she met another traveler who was hungry, and the wise woman opened her bag to share her food. The hungry traveler saw the precious stone and asked the woman to give it to him. She did so without hesitation.
The traveler left, rejoicing in his good fortune. He knew the stone was worth enough to give him security for a lifetime.
But, a few days later, he came back to return the stone to the wise woman. “I’ve been thinking,” he said. “I know how valuable this stone is, but I give it back in the hope that you can give me something even more precious.
“Teach me what you have within you that enabled you to give me this stone.”
Jag har fått kommentarer om vart jag har tagit vägen så tänkte svara här. Jag har åkt österut. Kommer ni ihåg att jag skrev att jag inte var nöjd med att vara bekväm. Well, som tidigare nämnt så sa jag upp mig från mitt jobb på universitetet och började söka annat. Jag ville ha en nystart och jag känner mig själv. Om jag inte är stressad och pressad kommer jag inte göra något åt saken. Så om jag skulle vara kvar på jobbet skulle jag inte vara tillräckligt motiverad för att söka mig bort. Det var skrämmande att säga upp mig. Jag visste inte vad som väntade, det enda jag visste var att jag inte ville vara kvar.
Jag skickade många ansökningar och precis när jag började ge upp fick jag svar om den tjänst som jag ville ha mest. Så nu bor jag i en liten stad i Thailand, vid gränsen till Burma och undervisar. Jag undervisar i engelska, demokrati och mänskliga rättigheter. Alla mina studenter är burmeser, en del av dem har bott i flyktingläger medan andra har haft ett liv med relativt bra standard. Men det gemensama för alla är att de har vuxit upp under en militärregim som fängslar folk godtyckligt och som utför forced labour (slavarbete). Ingen av mina studenter hade blivit undervisade i demokrati eller mänskliga rättigheter tidigare.
Vi bor 15 tjejer i ett hus. Vi är kristna, buddhister och muslimer. Vi sover på tunna madrasser ihop. Vi lagar mat och äter ihop. Vi tvättar våra kläder och hänger dem på tork. Om vi ser att det börjar regna tar vi ner varandras kläder så de inte blir blöta.
Vi berättar om våra liv och inser snabbt att våra erfarenheter inte skiljer sig så mycket från varandra, fastän vi har olika religioner och etniciteter. När vi berättar om våra föräldrar skrattar vi alltid igenkännande. Vi förstår när den andre har kärleksbekymmer eller har en enorm hemlängtan.
Jag kommer vara kvar här tills januari. Sen ska jag åka omkring och se mig om i Asien i en månad innan jag åker tillbaka till Sverige.
Vi satt där kl 2 på natten i en buss i södra Turkiet. Jag frågade henne om hon trodde på reinkarnation. De flesta runt om kring oss sov och bussen var helt nedsläckt. Jag kunde knappt urskilja hennes ansikte i mörkret men visste att hon tog frågan på stort allvar.
- Jag tror det, svarade hon tvekande. Varför då? Är det något som har hänt?
- Jag känner igen mig här, svarade jag ärligt. Det känns som om jag har varit här förut.
Jag märkte att hon sög in allt jag sa så jag fortsatte.
- Jag kan inte förklara men det känns som om jag var en medelåldersman med många döttrar. Jag var kort. Och jag var väldigt snäll också. Jag reste mycket, kanske var jag en handelsman som fraktade varor.
Hon var helt tyst. Jag visste inte vad jag skulle tolka från den tystnaden. Jag tänkte att om jag redan hade gått så här långt så kunde det inte skada att fortsätta lite till.
- Jag känner igen hur månen lyser och att den guidar mig. Som om jag har tagit hjälp av den och naturen tidigare, för att finna min väg.
Hon tittade ut mot det mörka landskapet som flöt förbi. Jag förstod att hon tänkte på det jag hade sagt. Hur hon smakade på den informationen som hade getts henne. Även om hela mig ville fråga henne vad hon tyckte bestämde jag mig för att vänta ut henne.
- Jag förstår precis vad du menar, bröt hon tystnaden med. Jag kan också ibland få känsla av att det finns flera sidor av mig som var mer relevanta förr. Att jag är eller har varit någon annan. Jag vet inte hur jag ska förklara.
Men hon behövde inte förklara, vi båda förstod att det var något större än man kunde sätta små ord på.
Vart man än är i världen så finns det grundläggande saker som alla människor vill ha. Alla vill ha respekt, erkännande och trygghet. Mina föräldrar kom till Sverige i slutet av 80-talet från ett av världens fattigaste land, Sudan. Sverige erbjöd en trygghet som hemlandet aldrig kunde ge. Flera gånger under uppväxten hörde jag mina föräldrar diskutera huruvida en flytt tillbaka kunde ske. Åren gick och jag blev äldre och mer medveten om att världen inte var en rättvis plats. Min favorit bok som 10-årig handlade om ett gatubarn i Rio de Janeiro. Jag läste boken minst 10 gånger. Den boken fick mig att förstå att jag var en av de som blivit lyckligt lottade.
Gymnasietiden präglades av politiskt arbete och diskussioner. Jag var arg och krävde förändring! Men jag kunde inte ens förändra synsättet hos de andra i klassen. Hur kunde jag förändra världen då? Sisa året i gymnasiet skrev jag av misstag in mig i en kurs, psykologi. Jag gick till första lektionen med en tanke, att säga till läraren att jag inte skulle fortsätta. Men lektionen hade redan börjat och jag satte mig längst bak i väntan på att den skulle ta slut. Efter lektionen var jag frälst, det var det här ämnet som jag hade längtat efter. Psykologi blev min passion. Hur människor tänker, känner, agerar och reagerar var ett fenomen som jag länge hade funderat över men aldrig kunna sätta ord och begrepp på. Valet av universitets studier blev enkelt, det skulle bli psykologi. Många i min omgivning var negativt inställda till det men jag visste att det var där jag hörde hemma. En resa till hemlandet 2008 öppnade upp mina ögon. Många gånger kom släktmedlemmar fram och bad mig att hjälpa dem med diverse bekymmer. De började alltid med ”Du som har läst psykologi…”. Det fick mig att förstå att vart man än bor i världen så finns det vissa grundläggande saker som alla människor vill ha. Förutom de nödvändiga sakerna så som mat och boende vill alla människor, oavsett religion, etnicitet eller ålder, ha respekt och erkännande för att de är människor. Alla vill ha någon som ser dem. De flesta gångerna lät jag bara människorna prata av sig, utan att ge råd. Jag märkte att det räckte.
Vid sidan av studierna jobbade jag extra som testledare. Det var ett roligt och relativt lättsamt jobb. Vi var två som skulle ha hand om en klass och få dem fylla i en enkät och svara på ungdomarnas frågor. Jobbet som testledare var otroligt kul och lärorikt. Än en gång insåg jag att de flesta ungdomarna ville ha någon som såg dem och gav dem ett erkännande. Efter min examen tyckte mina chefer att jag hade gjort ett så pass bra jobb att jag blev erbjuden en heltidstjänst på 6 månader. Jag var rörd över att någon hade sett mitt hårda arbete och tackade ja på stående fot. Jag tänkte att det endast gällde ett halvår. Vad jag inte visste då var att jag skulle bli kvar mycket längre, nästan 3 år. Under min tid på universitetet lärde jag mig mycket om hur man coachar och vägleder andra. Jag lärde mig att samspela med kollegor och hur man utför en presentation. Men jag var också tvungen att lära mig att ingen skulle hålla min hand och säga vilka beslut som var rätt. Flera gånger har jag fått köra på min magkänsla och hoppas på det bästa. Jobbet på universitetet har varit något jag trivts otroligt mycket med, men det har alltid känts som om något saknas. Vart hade min passion för att förändra världen och bekämpa orättvisorna tagit vägen? Jag är bekväm och det är något som skrämmer mig. Jag vill inte bli bekväm när världen behöver förbättras. För vart man än är i världen så finns det vissa grundläggande saker som alla människor vill ha.
Söta människor som lämnar kommentarer och frågar om uppdateringar. All kärlek åt er! Det har och kommer att hända stora förändringar i mitt liv, vilket gjorde att jag valde att gå åt sidan och omgrupper mig en tid. Jag har valt att lämna någon som jag hade otroligt mycket kärlek för. Det funkar inte när en person är mer villig att satsa än den andra. Sorg över det hela. Men ingen känsla är förevig. Inte ilska, inte ledsenhet. Därför kunde jag ta en minut och leva i dessa känslor. Men nu känns det mycket bättre. Andra stora förändringar är att jag har valt att lämna mitt jobb på universitetet. Jag känner att det är dags att spread my wings och gå vidare. Vill gärna flytta till en annan stad också.
En klok människa sa en gång att livet är som en motorväg och varje person har sin egen bil. Men de flesta väljer att sitta i baksätet. Från baksätet skriker de ut sin frustration om hur de andra bilarna kör och om hur de krockar in i bilen. Jag väljer nu att sitta vid förarstolen och ta kommandot.Jag ska köra in min bil på de vägar jag vill och köra bredvid människor som kör sina bilar som mig, stadigt och balanserat.
Tack för alla fina och uppmuntrande ord. Speciellt tack till Linda och Suad för att ni orkade skriva en kommentar när jag mådde som sämst. Det värsta är att jag inte har något konkret anledning utan allt kändes bara svart. Det är på något sätt intressant att jag nästan aldrig blir deprimerad under vintern utan den kommer mest på våren eller sommaren. Länge trodde jag att jag var ensam om det. Men så läste jag någonstans att vårdepressioner är mycket vanligare än vinterdepressioner och de flesta självmord sker faktiskt på våren. Min psykologilärare förklarade att när människan börjar inse att den är på väg att bli bättre så kan den bli rädd. Rädd för att hamna i det mörka igen och gör då något drastiskt.
Jag valde iallafall att inte gräva ner mig mer. Jag hade varit på minus i flera flera veckor. Jag bokade en biljett till Barcelona och sen vidare till Paris. Denna underbara resa gjorde att jag gick från svartvitt till färg.
Så nu spelar det ingen roll att vi är på väg mot mörker igen. För att jag åkte söderut och fann mitt hjärta igen.
Häromkvällen pratade jag med en god vän i telefon och insåg att det var första gången den dagen som jag hade skrattat. Det gjorde mig ledsen. När jag tänker efter så var det väldigt länge sen som något riktigt roligt i mitt liv hände. När vänner vill ta kort så kan jag inte le. Jag ser allvarlig ut. Det känns som om jag är rädd för att bilden ska kunna fånga in allt som jag känner inom mig. All ångest, all rädsla, all oro. Jag har förlorat mitt leende.
Jag gick barfota i gräset. Mitt hjärta lämnade jag hemma. Den var för tung för att bära med sig idag. Jag beundrar naturen men inom mig är det tomt. Mina ögon är röda av allt gråt.
