baglady

Vi satt där kl 2 på natten i en buss i södra Turkiet. Jag frågade henne om hon trodde på reinkarnation. De flesta runt om kring oss sov och bussen var helt nedsläckt. Jag kunde knappt urskilja hennes ansikte i mörkret men visste att hon tog frågan på stort allvar.

- Jag tror det, svarade hon tvekande. Varför då? Är det något som har hänt?

- Jag känner igen mig här, svarade jag ärligt. Det känns som om jag har varit här förut.

Jag märkte att hon sög in allt jag sa så jag fortsatte.

- Jag kan inte förklara men det känns som om jag var en medelåldersman med många döttrar. Jag var kort. Och jag var väldigt snäll också. Jag reste mycket, kanske var jag en handelsman som fraktade varor.

Hon var helt tyst. Jag visste inte vad jag skulle tolka från den tystnaden. Jag tänkte att om jag redan hade gått så här långt så kunde det inte skada att fortsätta lite till.

- Jag känner igen hur månen lyser och att den guidar mig. Som om jag har tagit hjälp av den och naturen tidigare, för att finna min väg.

Hon tittade ut mot det mörka landskapet som flöt förbi. Jag förstod att hon tänkte på det jag hade sagt. Hur hon smakade på den informationen som hade getts henne. Även om hela mig ville fråga henne vad hon tyckte bestämde jag mig för att vänta ut henne.

- Jag förstår precis vad du menar, bröt hon tystnaden med. Jag kan också ibland få känsla av att det finns flera sidor av mig som var mer relevanta förr. Att jag är eller har varit någon annan. Jag vet inte hur jag ska förklara.

Men hon behövde inte förklara, vi båda förstod att det var något större än man kunde sätta små ord på.

Stay blessed

BagLady