baglady

 

 

Tonight I can write the saddest lines.

Write for example, 'The night is shattered
and the blue stars shiver in the distance.'

The night wind revolves in the sky and sings.

Tonight I can write the saddest lines.
I loved her, and sometimes she loved me too.

Through nights like this one I held her in my arms.
I kissed her again and again under the endless sky.

She loved me, sometimes I loved her too.
How could one not have loved her great still eyes.

Tonight I can write the saddest lines.
To think that I do not have her. To feel that I have lost her.

To hear immense night, still more immense without her.
And the verse falls to the soul like dew to a pasture.

What does it matter that my love could not keep her.
The night is shattered and she is not with me.

This is all. In the distance someone is singing. In the distance.
My soul is not satisfied that it has lost her.

My sight searches for her as though to go to her.
My heart looks for her, and she is not with me.

The same night whitening the same trees.
We, of that time, are no longer the same.

I no longer love her, that's certain, but how I loved her.
My voice tried to find the wind to touch her hearing.

Another's. She will be another's. Like my kisses before.
Her voice. Her bright body. Her infinite eyes.

I no longer love her, that's certain, but maybe I love her.
Love is short, forgetting is so long.

Because through nights like this one I held her in my arms
my soul is not satisfied that it has lost her.

Though this be the last pain that she makes me suffer
and these the last verses that I write for her.

 

By Pablo Neruda

 

 

 

 

 

 

We were so young and our skirts were so short

Vart man än är i världen så finns det grundläggande saker som alla människor vill ha. Alla vill ha respekt, erkännande och trygghet. Mina föräldrar kom till Sverige i slutet av 80-talet från ett av världens fattigaste land, Sudan. Sverige erbjöd en trygghet som hemlandet aldrig kunde ge. Flera gånger under uppväxten hörde jag mina föräldrar diskutera huruvida en flytt tillbaka kunde ske. Åren gick och jag blev äldre och mer medveten om att världen inte var en rättvis plats. Min favorit bok som 10-årig handlade om ett gatubarn i Rio de Janeiro. Jag läste boken minst 10 gånger. Den boken fick mig att förstå att jag var en av de som blivit lyckligt lottade.

                         Gymnasietiden präglades av politiskt arbete och diskussioner. Jag var arg och krävde förändring! Men jag kunde inte ens förändra synsättet hos de andra i klassen. Hur kunde jag förändra världen då? Sisa året i gymnasiet skrev jag av misstag in mig i en kurs, psykologi. Jag gick till första lektionen med en tanke, att säga till läraren att jag inte skulle fortsätta.  Men lektionen hade redan börjat och jag satte mig längst bak i väntan på att den skulle ta slut. Efter lektionen var jag frälst, det var det här ämnet som jag hade längtat efter. Psykologi blev min passion. Hur människor tänker, känner, agerar och reagerar var ett fenomen som jag länge hade funderat över men aldrig kunna sätta ord och begrepp på. Valet av universitets studier blev enkelt, det skulle bli psykologi. Många i min omgivning var negativt inställda till det men jag visste att det var där jag hörde hemma.  En resa till hemlandet 2008 öppnade upp mina ögon. Många gånger kom släktmedlemmar fram och bad mig att hjälpa dem med diverse bekymmer. De började alltid med ”Du som har läst psykologi…”. Det fick mig att förstå att vart man än bor i världen så finns det vissa grundläggande saker som alla människor vill ha. Förutom de nödvändiga sakerna så som mat och boende vill alla människor, oavsett religion, etnicitet eller ålder, ha respekt och erkännande för att de är människor. Alla vill ha någon som ser dem. De flesta gångerna lät jag bara människorna prata av sig, utan att ge råd. Jag märkte att det räckte.

                         Vid sidan av studierna jobbade jag extra som testledare. Det var ett roligt och relativt lättsamt jobb. Vi var två som skulle ha hand om en klass och få dem fylla i en enkät och svara på ungdomarnas frågor. Jobbet som testledare var otroligt kul och lärorikt. Än en gång insåg jag att de flesta ungdomarna ville ha någon som såg dem och gav dem ett erkännande. Efter min examen tyckte mina chefer att jag hade gjort ett så pass bra jobb att jag blev erbjuden en heltidstjänst på 6 månader. Jag var rörd över att någon hade sett mitt hårda arbete och tackade ja på stående fot. Jag tänkte att det endast gällde ett halvår. Vad jag inte visste då var att jag skulle bli kvar mycket längre, nästan 3 år. Under min tid på universitetet lärde jag mig mycket om hur man coachar och vägleder andra. Jag lärde mig att samspela med kollegor och hur man utför en presentation. Men jag var också tvungen att lära mig att ingen skulle hålla min hand och säga vilka beslut som var rätt. Flera gånger har jag fått köra på min magkänsla och hoppas på det bästa. Jobbet på universitetet har varit något jag trivts otroligt mycket med, men det har alltid känts som om något saknas. Vart hade min passion för att förändra världen och bekämpa orättvisorna tagit vägen? Jag är bekväm och det är något som skrämmer mig. Jag vill inte bli bekväm när världen behöver förbättras. För vart man än är i världen så finns det vissa grundläggande saker som alla människor vill ha.

 

Stay blessed

Baglady

 

 

Your eyes, they're broken.
Who hurt your heart?
You breathe with such poison.
Where is your soul?
Your life has darkened, it's almost black.
Who deprived you of colors?
You walk with such anger and you think it's right.
Who broke your spine?
You chose the dark side.
Do you know nothing else?
You feel despair, you feel little.
Who stole your hope?

My friend,
Hold my hand, you'll feel warmth.
Touch my heart, you'll feel life.
Look into my soul, you'll see love.
Speak to me, I'll tell you about the light.
Walk with me, I'll help you through.
I'm not afraid, why are you?

by Hebbah Elgindy

 

 

 

 

 

You are at war with love

 

 

 

 

 

 

What makes you smile?

 

When he calls me

 

Stay blessed

Baglady

 

 

 

 

Söta människor som lämnar kommentarer och frågar om uppdateringar. All kärlek åt er! Det har och kommer att hända stora förändringar i mitt liv, vilket gjorde att jag valde att gå åt sidan och omgrupper mig en tid. Jag har valt att lämna någon som jag hade otroligt mycket kärlek för. Det funkar inte när en person är mer villig att satsa än den andra. Sorg över det hela. Men ingen känsla är förevig. Inte ilska, inte ledsenhet. Därför kunde jag ta en minut och leva i dessa känslor. Men nu känns det mycket bättre. Andra stora förändringar är att jag har valt att lämna mitt jobb på universitetet. Jag känner att det är dags att spread my wings och gå vidare. Vill gärna flytta till en annan stad också.

 

 

En klok människa sa en gång att livet är som en motorväg och varje person har sin egen bil. Men de flesta väljer att sitta i baksätet. Från baksätet skriker de ut sin frustration om hur de andra bilarna kör och om hur de krockar in i bilen. Jag väljer nu att sitta vid förarstolen och ta kommandot.Jag ska köra in min bil på de vägar jag vill och köra bredvid människor som kör sina bilar som mig, stadigt och balanserat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

But these bitches telling lies and who am I to care to listen?

I just look them in the eyes and tell them it's best we keep our distance.