baglady

Tiden har verkligen flygit förbi! Snart har jag varit i Thailand i tre månader och det känns helt orealistiskt. Dels känns det som om jag har varit här så mycket längre, saker jag har upplevt och varit med om, hur kan de rymmas i ett tidsspann av bara tre månader, Det borde vara tre år! Samtidigt som det känns som om jag kom för tre veckor sedan.

 

Snart har jag gjort halva min volontärstid här. Bara tanken på att åka tillbaka ger mig hjärtklappning. Jag vill inte åka härifrån. Visst saknar jag Sverige, familjen, vännerna och maten. Men jag saknar inte hur alla därhemma tar sin frihet och rättigheter för givet. Konsumtionshetsen som sker i Sverige får det att vända sig i min mage. Speciellet när jag har sett hur lite andra människor klarar sig på. Jag mår också dåligt när jag tänker på hur jag levde mitt liv i Sverige. Hur jag kunde ha på min dator en hel helg utan att det berörde mig. Eller hur jag ibland diskade under rinnande vatten. Hur tänkte jag då? Jag trodde jordens resurser räckte gott och blev över. Men så är inte fallet. Hela världen hänger ihop och om inte vi i västvärlden vaknar upp och tar vårt ansvar snart kommer det att sluta mycket illa för alla.

 

Jag är så otroligt glad att jag fick chansen att komma hit. Jag trodde att det var jag som skulle undervisa människorna här, men jag hade aldrig räknat med att det skulle vara jag som var den som fick så mycket ny kunskap.

 

 

Stay blessed

BagLady

 

 

 

Hej alla underbara,

 

Jag har fått kommentarer om vart jag har tagit vägen så tänkte svara här. Jag har åkt österut. Kommer ni ihåg att jag skrev att jag inte var nöjd med att vara bekväm. Well, som tidigare nämnt så sa jag upp mig från mitt jobb på universitetet och började söka annat. Jag ville ha en nystart och jag känner mig själv. Om jag inte är stressad och pressad kommer jag inte göra något åt saken. Så om jag skulle vara kvar på jobbet skulle jag inte vara tillräckligt motiverad för att söka mig bort. Det var skrämmande att säga upp mig. Jag visste inte vad som väntade, det enda jag visste var att jag inte ville vara kvar.

 

Jag skickade många ansökningar och precis när jag började ge upp fick jag svar om den tjänst som jag ville ha mest. Så nu bor jag i en liten stad i Thailand, vid gränsen till Burma och undervisar. Jag undervisar i engelska, demokrati och mänskliga rättigheter. Alla mina studenter är burmeser, en del av dem har bott i flyktingläger medan andra har haft ett liv med relativt bra standard. Men det gemensama för alla är att de har vuxit upp under en militärregim som fängslar folk godtyckligt och som utför forced labour (slavarbete). Ingen av mina studenter hade blivit undervisade i demokrati eller mänskliga rättigheter tidigare.

 

 

Vi bor 15 tjejer i ett hus. Vi är kristna, buddhister och muslimer. Vi sover på tunna madrasser ihop. Vi lagar mat och äter ihop. Vi tvättar våra kläder och hänger dem på tork. Om vi ser att det börjar regna tar vi ner varandras kläder så de inte blir blöta. 

 

Vi berättar om våra liv och inser snabbt att våra erfarenheter inte skiljer sig så mycket från varandra, fastän vi har olika religioner och etniciteter. När vi berättar om våra föräldrar skrattar vi alltid igenkännande. Vi förstår när den andre har kärleksbekymmer eller har en enorm hemlängtan.

 

Jag kommer vara kvar här tills januari. Sen ska jag åka omkring och se mig om i Asien i en månad innan jag åker tillbaka till Sverige.

 

Stay blessed

BagLady

 

 

 

 

 

 

Långt intro, med definitvt värd att vänta på.

 

 

Enjoy my friends!

 

BagLady

 

 

Vi satt där kl 2 på natten i en buss i södra Turkiet. Jag frågade henne om hon trodde på reinkarnation. De flesta runt om kring oss sov och bussen var helt nedsläckt. Jag kunde knappt urskilja hennes ansikte i mörkret men visste att hon tog frågan på stort allvar.

 

- Jag tror det, svarade hon tvekande. Varför då? Är det något som har hänt?

 

- Jag känner igen mig här, svarade jag ärligt. Det känns som om jag har varit här förut.

 

Jag märkte att hon sög in allt jag sa så jag fortsatte.

 

- Jag kan inte förklara men det känns som om jag var en medelåldersman med många döttrar. Jag var kort. Och jag var väldigt snäll också. Jag reste mycket, kanske var jag en handelsman som fraktade varor.

 

Hon var helt tyst. Jag visste inte vad jag skulle tolka från den tystnaden. Jag tänkte att om jag redan hade gått så här långt så kunde det inte skada att fortsätta lite till.

 

- Jag känner igen hur månen lyser och att den guidar mig. Som om jag har tagit hjälp av den och naturen tidigare, för att finna min väg.

 

Hon tittade ut mot det mörka landskapet som flöt förbi. Jag förstod att hon tänkte på det jag hade sagt. Hur hon smakade på den informationen som hade getts henne. Även om hela mig ville fråga henne vad hon tyckte bestämde jag mig för att vänta ut henne.

 

- Jag förstår precis vad du menar, bröt hon tystnaden med. Jag kan också ibland få känsla av att det finns flera sidor av mig som var mer relevanta förr. Att jag är eller har varit någon annan. Jag vet inte hur jag ska förklara.

 

Men hon behövde inte förklara, vi båda förstod att det var något större än man kunde sätta små ord på.

 

Stay blessed

BagLady

 

 

 

Tonight I can write the saddest lines.

Write for example, 'The night is shattered
and the blue stars shiver in the distance.'

The night wind revolves in the sky and sings.

Tonight I can write the saddest lines.
I loved her, and sometimes she loved me too.

Through nights like this one I held her in my arms.
I kissed her again and again under the endless sky.

She loved me, sometimes I loved her too.
How could one not have loved her great still eyes.

Tonight I can write the saddest lines.
To think that I do not have her. To feel that I have lost her.

To hear immense night, still more immense without her.
And the verse falls to the soul like dew to a pasture.

What does it matter that my love could not keep her.
The night is shattered and she is not with me.

This is all. In the distance someone is singing. In the distance.
My soul is not satisfied that it has lost her.

My sight searches for her as though to go to her.
My heart looks for her, and she is not with me.

The same night whitening the same trees.
We, of that time, are no longer the same.

I no longer love her, that's certain, but how I loved her.
My voice tried to find the wind to touch her hearing.

Another's. She will be another's. Like my kisses before.
Her voice. Her bright body. Her infinite eyes.

I no longer love her, that's certain, but maybe I love her.
Love is short, forgetting is so long.

Because through nights like this one I held her in my arms
my soul is not satisfied that it has lost her.

Though this be the last pain that she makes me suffer
and these the last verses that I write for her.

 

By Pablo Neruda

 

 

 

 

 

 

We were so young and our skirts were so short

Vart man än är i världen så finns det grundläggande saker som alla människor vill ha. Alla vill ha respekt, erkännande och trygghet. Mina föräldrar kom till Sverige i slutet av 80-talet från ett av världens fattigaste land, Sudan. Sverige erbjöd en trygghet som hemlandet aldrig kunde ge. Flera gånger under uppväxten hörde jag mina föräldrar diskutera huruvida en flytt tillbaka kunde ske. Åren gick och jag blev äldre och mer medveten om att världen inte var en rättvis plats. Min favorit bok som 10-årig handlade om ett gatubarn i Rio de Janeiro. Jag läste boken minst 10 gånger. Den boken fick mig att förstå att jag var en av de som blivit lyckligt lottade.

                         Gymnasietiden präglades av politiskt arbete och diskussioner. Jag var arg och krävde förändring! Men jag kunde inte ens förändra synsättet hos de andra i klassen. Hur kunde jag förändra världen då? Sisa året i gymnasiet skrev jag av misstag in mig i en kurs, psykologi. Jag gick till första lektionen med en tanke, att säga till läraren att jag inte skulle fortsätta.  Men lektionen hade redan börjat och jag satte mig längst bak i väntan på att den skulle ta slut. Efter lektionen var jag frälst, det var det här ämnet som jag hade längtat efter. Psykologi blev min passion. Hur människor tänker, känner, agerar och reagerar var ett fenomen som jag länge hade funderat över men aldrig kunna sätta ord och begrepp på. Valet av universitets studier blev enkelt, det skulle bli psykologi. Många i min omgivning var negativt inställda till det men jag visste att det var där jag hörde hemma.  En resa till hemlandet 2008 öppnade upp mina ögon. Många gånger kom släktmedlemmar fram och bad mig att hjälpa dem med diverse bekymmer. De började alltid med ”Du som har läst psykologi…”. Det fick mig att förstå att vart man än bor i världen så finns det vissa grundläggande saker som alla människor vill ha. Förutom de nödvändiga sakerna så som mat och boende vill alla människor, oavsett religion, etnicitet eller ålder, ha respekt och erkännande för att de är människor. Alla vill ha någon som ser dem. De flesta gångerna lät jag bara människorna prata av sig, utan att ge råd. Jag märkte att det räckte.

                         Vid sidan av studierna jobbade jag extra som testledare. Det var ett roligt och relativt lättsamt jobb. Vi var två som skulle ha hand om en klass och få dem fylla i en enkät och svara på ungdomarnas frågor. Jobbet som testledare var otroligt kul och lärorikt. Än en gång insåg jag att de flesta ungdomarna ville ha någon som såg dem och gav dem ett erkännande. Efter min examen tyckte mina chefer att jag hade gjort ett så pass bra jobb att jag blev erbjuden en heltidstjänst på 6 månader. Jag var rörd över att någon hade sett mitt hårda arbete och tackade ja på stående fot. Jag tänkte att det endast gällde ett halvår. Vad jag inte visste då var att jag skulle bli kvar mycket längre, nästan 3 år. Under min tid på universitetet lärde jag mig mycket om hur man coachar och vägleder andra. Jag lärde mig att samspela med kollegor och hur man utför en presentation. Men jag var också tvungen att lära mig att ingen skulle hålla min hand och säga vilka beslut som var rätt. Flera gånger har jag fått köra på min magkänsla och hoppas på det bästa. Jobbet på universitetet har varit något jag trivts otroligt mycket med, men det har alltid känts som om något saknas. Vart hade min passion för att förändra världen och bekämpa orättvisorna tagit vägen? Jag är bekväm och det är något som skrämmer mig. Jag vill inte bli bekväm när världen behöver förbättras. För vart man än är i världen så finns det vissa grundläggande saker som alla människor vill ha.

 

Stay blessed

Baglady

 

 

Your eyes, they're broken.
Who hurt your heart?
You breathe with such poison.
Where is your soul?
Your life has darkened, it's almost black.
Who deprived you of colors?
You walk with such anger and you think it's right.
Who broke your spine?
You chose the dark side.
Do you know nothing else?
You feel despair, you feel little.
Who stole your hope?

My friend,
Hold my hand, you'll feel warmth.
Touch my heart, you'll feel life.
Look into my soul, you'll see love.
Speak to me, I'll tell you about the light.
Walk with me, I'll help you through.
I'm not afraid, why are you?

by Hebbah Elgindy

 

 

 

 

 

You are at war with love

 

 

 

 

 

 

What makes you smile?

 

When he calls me

 

Stay blessed

Baglady