baglady

Vart man än är i världen så finns det grundläggande saker som alla människor vill ha. Alla vill ha respekt, erkännande och trygghet. Mina föräldrar kom till Sverige i slutet av 80-talet från ett av världens fattigaste land, Sudan. Sverige erbjöd en trygghet som hemlandet aldrig kunde ge. Flera gånger under uppväxten hörde jag mina föräldrar diskutera huruvida en flytt tillbaka kunde ske. Åren gick och jag blev äldre och mer medveten om att världen inte var en rättvis plats. Min favorit bok som 10-årig handlade om ett gatubarn i Rio de Janeiro. Jag läste boken minst 10 gånger. Den boken fick mig att förstå att jag var en av de som blivit lyckligt lottade.

                         Gymnasietiden präglades av politiskt arbete och diskussioner. Jag var arg och krävde förändring! Men jag kunde inte ens förändra synsättet hos de andra i klassen. Hur kunde jag förändra världen då? Sisa året i gymnasiet skrev jag av misstag in mig i en kurs, psykologi. Jag gick till första lektionen med en tanke, att säga till läraren att jag inte skulle fortsätta.  Men lektionen hade redan börjat och jag satte mig längst bak i väntan på att den skulle ta slut. Efter lektionen var jag frälst, det var det här ämnet som jag hade längtat efter. Psykologi blev min passion. Hur människor tänker, känner, agerar och reagerar var ett fenomen som jag länge hade funderat över men aldrig kunna sätta ord och begrepp på. Valet av universitets studier blev enkelt, det skulle bli psykologi. Många i min omgivning var negativt inställda till det men jag visste att det var där jag hörde hemma.  En resa till hemlandet 2008 öppnade upp mina ögon. Många gånger kom släktmedlemmar fram och bad mig att hjälpa dem med diverse bekymmer. De började alltid med ”Du som har läst psykologi…”. Det fick mig att förstå att vart man än bor i världen så finns det vissa grundläggande saker som alla människor vill ha. Förutom de nödvändiga sakerna så som mat och boende vill alla människor, oavsett religion, etnicitet eller ålder, ha respekt och erkännande för att de är människor. Alla vill ha någon som ser dem. De flesta gångerna lät jag bara människorna prata av sig, utan att ge råd. Jag märkte att det räckte.

                         Vid sidan av studierna jobbade jag extra som testledare. Det var ett roligt och relativt lättsamt jobb. Vi var två som skulle ha hand om en klass och få dem fylla i en enkät och svara på ungdomarnas frågor. Jobbet som testledare var otroligt kul och lärorikt. Än en gång insåg jag att de flesta ungdomarna ville ha någon som såg dem och gav dem ett erkännande. Efter min examen tyckte mina chefer att jag hade gjort ett så pass bra jobb att jag blev erbjuden en heltidstjänst på 6 månader. Jag var rörd över att någon hade sett mitt hårda arbete och tackade ja på stående fot. Jag tänkte att det endast gällde ett halvår. Vad jag inte visste då var att jag skulle bli kvar mycket längre, nästan 3 år. Under min tid på universitetet lärde jag mig mycket om hur man coachar och vägleder andra. Jag lärde mig att samspela med kollegor och hur man utför en presentation. Men jag var också tvungen att lära mig att ingen skulle hålla min hand och säga vilka beslut som var rätt. Flera gånger har jag fått köra på min magkänsla och hoppas på det bästa. Jobbet på universitetet har varit något jag trivts otroligt mycket med, men det har alltid känts som om något saknas. Vart hade min passion för att förändra världen och bekämpa orättvisorna tagit vägen? Jag är bekväm och det är något som skrämmer mig. Jag vill inte bli bekväm när världen behöver förbättras. För vart man än är i världen så finns det vissa grundläggande saker som alla människor vill ha.

Stay blessed

Baglady